Imorse klev jag upp klockan fyra. Kvart i sju taxade jag iväg med mitt plan, och ca tio minuter senare lyfte jag mot Lycksele. Det var en fantastisk navigation. Luften var så lugn, så lugn, och jag njöt av varje minut. På 5500 fots höjd åt jag min efterlängtade frukost, samtidigt som jag övervakade flygplanet. Jag kontrollerade alla motorinstrument, höll koll på min kurs och lyssnade på radiosnack. Det var väldigt lugnt så pass tidigt på morgonen.

Framme i Lycksele var det ingen snö, så jag fick njuta av lite grönska innan jag fortsatte mot Skellefteå. Konstigt nog kom snön tillbaka igen, för att sedan försvinna ytterligare en gång. Men vackert var det. När jag väl landade i Arvidsjaur efter 2,5h var jag så otroligt lycklig. För att flyga, det är livet.

Jag förstår inte meningen med att linda in orden i bomull längre. Försöka få allt att låta mildare, mindre brutalt. Sanningen finns fortfarande där, och den gör inte mindre ont bara för att man väljer att underminera den. Eller snarare ignorera den. Så nu ger jag mig själv en chans att skriva i klartext, att berätta historian som den är.

Idag har det gått niohundra dagar sedan de dog. Dog. Inte "omkom" eller "förolyckades", för det om något förringar det faktum att de faktiskt är döda. De dog, helt enkelt.

Niohundra dagar har gått, och jag har hittat en fantastisk låt, framförd av Jonas Alaska. Han sjunger så fint, så fint.

Jag har inte skrivit på ett tag. Sedan 23 mars, om man ska vara precis. Mycket har hänt sedan dess. Jag avslutade all flygteori, fyllde nitton, firade påsk, åkte på festival, skrev nationella prov och mycket, mycket mer. Mitt liv susar förbi i hundra knyck, och jag hinner knappt reflektera över vad jag gör innan ögonblicket är förbi.

För en vecka sedan var det 50 dagar kvar till studenten, vilket innebär att den siffran ligger på 43. Jag är inte redo att lämna allt det här ännu, men samtidigt kan jag knappt vänta. Jag vill ut i världen, flyga, plugga, och för en gångs skull känna mig fri! De här två åren har varit fantastiska, men samtidigt är jag tveksam om det var rätt väg att gå. Sandbackaskolan med alla dess... personligheter passar inte riktigt mig. Jag skulle gärna vilja vräka ur mig allt negativt med skolan (som att personalen visade noll respekt under nationella provet igår, genom att flytta omkring bord och stolar, smälla i dörrar och prata högt i telefon) men då skulle blogginlägget bli alldeles för långt. Så jag nöjer mig med att säga som min vän: "Vilken tid är utsläppet?!". Om 43 dagar, svarar ni då. Bra.

Och lika fort som jag kände för att blogga, så försvann det suget. Jag svslutar med en bild. Godnatt kära vänner, och ta vara på tiden!

En av de värsta veckorna under det här läsåret är över. Fem skolprov har skrivits, och jag kan stolt meddela att ALLA i min klass klarade ALLA prov. Jag är så stolt, över att vi har klarat det. Nu är det bara Luftis kvar, men klarade vi detta klarar vi allt. All min kärlek till oss!

Trots diverse besvär med en förkylning har denna vecka flutit på fint. Jag har skrivit fyra prov i olika former; två progress test, ett diagnostic test och ett "påminnelseprov" för att vi skulle veta vilken kunskapnivå vi har om Cessna 172RG. RG, som jag för övrigt har börjat flyga in mig på. Det är lite annorlunda, med omställbar propeller, infällbara ställ, en förgasare osv. Det har gått bättre än förväntat, och jag tycker att det är riktigt roligt - en större utmaning än vanliga R-maskinen och NAV III. Det känns kul att jag äntligen får lära mig flyga med olika bladvinklar, det är trots allt det jag kommer flyga mest efter gymnasiet. Då tänker jag inte på mina kära helikoptrar, utan på Huskyn som finns hemmavid. Så det är perfekt!

Och så har Den Svenska Björnstammen släppt sitt album! Kunde inte vara lyckligare. Jag har inte hunnit lyssna igenom hela än, men det jag hört, är ren kärlek. Så kort sammanfattat har det varit en bra vecka :-)

Ps. Rubriken är en av låtarna från albumet Ett fel närmare rätt. Fyndigt va? Ds.

Det är i minus fyrtiotvå grader celsius man känner att man lever. Då luften river i lungorna, och det gör fysiskt ont att gå utomhus. Jag hatar det. Jag älskar det. Jag klarar mig inte utan det. Allt blir så otroligt sårbart i kylan. Hjärtan brister, tårar fryser och iskristallerna dansar i luften. Så jag andas. Andetag för andetag. Känner smärtan, och känner att jag lever.

För lever, det gör jag verkligen.

Jag har ett intensivt dygn bakom mig. I tisdags gick jag och la mig sent, för att kliva upp tidigt morgonen efter. Sen bar det iväg mot Umeå Universitet för att få lite inspiration. Och det fick jag, i massor. Jag har hittat min drömutbildning (Programmet för internationell kris- och konflikthantering), och plötsligt känns allting självklart. Vad jag ska syssla med i framtiden, och hur jag ska ta mig dit. Ekonomi kan slänga sig i väggen.

Efter några timmar vände bussen tillbaka mot Jauret, men jag åkte till Tomtebo för att spendera kvällen med mina underbara elevhemsbarn. Så mycket kärlek. Det ena ledde till det andra, och kvällen slutade med ett besök på O'Learys. Väldigt trevligt.

Jag funderar på vilken storlek jag ska ha på bilderna jag laddar upp. 600 pixlar får det bli. Ifall att ni undrade.

Igår fyllde min fina kusin 19 år, så jag blev bjuden på godaste middagen. Sedan gick jag vidare och firade att mina grannar, a.k.a military men, fått sina gröna baskrar. Det var superkul, och jag dansade tills fötterna värkte. Jag kunde inte gå 'all in' på grund av min läkarundersökning imorse, men det kanske var lika bra. Jag hade otroligt kul ändå.

Ikväll hängde jag hos en klasskompis några timmar, och när jag kom hem låg det en nyckel på hallmattan! Det stod även en crosshjälm och ett par vinterskor vid sidan om dörren, så nu har jag allt jag behöver för att köra skoter i vinter. Det kommer bli ett skönt avbrott från vardagen :-)